Sten
Att ha mycket sten på sin mark kan vara en plåga. Hur jobbigt är det inte att köra ner spaden i jorden och stöta på ett stort stenblock varje gång? Men gott om sten kan också vara en tillgång.
Även om det är ett tungt arbete att bryta upp stora stenar ur marken så finns det mycket man kan använda dem till. Själv har jag gjort stenpartier med de största blocken där jag sen har planterat diverse fina växter. Mindre stenar har jag använt som kantstenar till rabatter och gjort små "odlingsrösen" i anslutning till min äng. Natursten är ett dekorativt inslag i en trädgård.
Har man gott om sten och är riktigt ambitiös kan man göra en stenmur. Men där går gränsen för vad jag orkar ge mig på. Om man ska göra det riktigt så bör man börja någon meter ner i backen för att få en grund som går djupare än tjälen. Annars är risken att muren rasar så småningom.
Stenkonstruktioner har också ett naturvärde eftersom det ger skydd åt många djur under den kallare delen av året. Av den anledningen får man inte riva stenmurar hur som helst eller flytta stenrösen. Det är i och för sig inte den enda anledningen till att de är skyddade eftersom det även finns ett kulturellt värde i dem.
Även om det är ett tungt arbete att bryta upp stora stenar ur marken så finns det mycket man kan använda dem till. Själv har jag gjort stenpartier med de största blocken där jag sen har planterat diverse fina växter. Mindre stenar har jag använt som kantstenar till rabatter och gjort små "odlingsrösen" i anslutning till min äng. Natursten är ett dekorativt inslag i en trädgård.
Har man gott om sten och är riktigt ambitiös kan man göra en stenmur. Men där går gränsen för vad jag orkar ge mig på. Om man ska göra det riktigt så bör man börja någon meter ner i backen för att få en grund som går djupare än tjälen. Annars är risken att muren rasar så småningom.
Stenkonstruktioner har också ett naturvärde eftersom det ger skydd åt många djur under den kallare delen av året. Av den anledningen får man inte riva stenmurar hur som helst eller flytta stenrösen. Det är i och för sig inte den enda anledningen till att de är skyddade eftersom det även finns ett kulturellt värde i dem.
De här hagarna ligger inte så långt från sommarstugan. Det är bland de stenigaste markerna jag sett någonstans. Men visst är det vackert?
Hagar
Hagmarker blir en parentes på min blogg. Jag tycker ändå det kan vara värt att nämna dem eftersom man kan hitta många av "mina" växter där också. I naturvårds-sammanhang skiljer man på ängar och hagar eftersom de har skillnader i både flora och fauna.
Ängar är marker som används för foderproduktion och där är det enbart mänsklig påverkan på naturen. Hagar är helt enkelt ett annat ord för betesmarker och där är det främst djuren som formar naturen. Man brukar använda ordet hävd som en term på all slags bruk av gräsmarker (röjning, bränning, slåtter och bete).
Det kan ofta vara en tuffare miljö i en hage. Betesdjuren biter många gånger av växterna närmare marken jämfört med när man slår med lie. De trampar även sönder plantorna och lägger stora mockor över dem. Detta påverkar naturligtvis florans utformning. Även vilken typ av djur som går i hagen har betydelse.
Ängar är marker som används för foderproduktion och där är det enbart mänsklig påverkan på naturen. Hagar är helt enkelt ett annat ord för betesmarker och där är det främst djuren som formar naturen. Man brukar använda ordet hävd som en term på all slags bruk av gräsmarker (röjning, bränning, slåtter och bete).
Det kan ofta vara en tuffare miljö i en hage. Betesdjuren biter många gånger av växterna närmare marken jämfört med när man slår med lie. De trampar även sönder plantorna och lägger stora mockor över dem. Detta påverkar naturligtvis florans utformning. Även vilken typ av djur som går i hagen har betydelse.
Miljövårdare på jobbet...
Slåtter
Slåtter är en gammaldags metod att bruka marken för vinterfoderproduktion. Man slog vegetationen med lie för att sen ta tillvara växtmaterialet i form av hö. Alltså ungefär som idag fast utan maskiner. En skillnad är att man förr i tiden utnyttjade ganska magra och svårtillgängliga markbitar för detta syfte medan man idag använder gödslad mark för en högre produktion. I en gammaldags slåtteräng gynnades örterna och andelen gräs var relativt låg. I den moderna motsvarigheten växter i stort sett bara klöver och bredbladiga gräs.
För att bevara den växtlighet man eftersträvar på en äng måste den slås med lie ett par gånger på säsong. De flesta växter som är anpassade till denna växtplats har en bladrosett nere vid marken och kommer därför ha merparten av sin växtmassa kvar efter slåttern. De är däremot känsliga för att hamna i skuggan av mer högväxta konkurrenter. Konkurrenterna i sin tur mår inte speciellt bra av att slås av med lie eftersom det krävs mycket energi att ersätta all växtmassa de förlorat.
Vanligtvis slog man sin slåtteräng en gång efter midsommar och en gång på hösten. Själv brukar jag slå ängen senare. Det mesta står fortfarande i blom kring midsommar och jag vill ge växterna en chans att fröa av sig. Jag har läst att växterna kan anpassa sig och förskjuta blomningen beroende på när ängen brukar slås. En sådan anpassning är på lång sikt och jag är ganska otålig. Dessutom är jag försiktig eftersom flera arter finns i ganska få exemplar.
Efter att ha fått en endagskurs i gammaldags ängsbruk insåg jag att det är en hel vetenskap om man går till botten med det. Hur lien ska slipas, bladets vinkel mot gräset, kvaliteten på metallen o.s.v. Är lien slö får man slå flera gånger på samma ställe och är den felvinklad trycker man ner gräset i stället för att slå av det. Själv harvar jag på med en trubbig och felvinklad lie men jag har planer på att köpa en ny. Växtligheten mår också bättre av att slås av med ett skarpt snitt istället för att man sliter av dem med kraft.
För att bevara den växtlighet man eftersträvar på en äng måste den slås med lie ett par gånger på säsong. De flesta växter som är anpassade till denna växtplats har en bladrosett nere vid marken och kommer därför ha merparten av sin växtmassa kvar efter slåttern. De är däremot känsliga för att hamna i skuggan av mer högväxta konkurrenter. Konkurrenterna i sin tur mår inte speciellt bra av att slås av med lie eftersom det krävs mycket energi att ersätta all växtmassa de förlorat.
Vanligtvis slog man sin slåtteräng en gång efter midsommar och en gång på hösten. Själv brukar jag slå ängen senare. Det mesta står fortfarande i blom kring midsommar och jag vill ge växterna en chans att fröa av sig. Jag har läst att växterna kan anpassa sig och förskjuta blomningen beroende på när ängen brukar slås. En sådan anpassning är på lång sikt och jag är ganska otålig. Dessutom är jag försiktig eftersom flera arter finns i ganska få exemplar.
Efter att ha fått en endagskurs i gammaldags ängsbruk insåg jag att det är en hel vetenskap om man går till botten med det. Hur lien ska slipas, bladets vinkel mot gräset, kvaliteten på metallen o.s.v. Är lien slö får man slå flera gånger på samma ställe och är den felvinklad trycker man ner gräset i stället för att slå av det. Själv harvar jag på med en trubbig och felvinklad lie men jag har planer på att köpa en ny. Växtligheten mår också bättre av att slås av med ett skarpt snitt istället för att man sliter av dem med kraft.
Här är det dags att vässa lien...
Biologisk mångfald
En gång i tiden vandrade stora betande djur (s.k. megaherbivorer) omkring på våra breddgrader. Dessa höll landskapet öppet och skapade nya ekosystem genom sin påverkan. I och med att de höll skogarna borta gynnades de små och mindre konkurrenskraftiga örterna som vi idag hittar i våra hagar.
Dessa stora växtätare dog ut kring den senaste istiden. Om det var enbart på grund av klimatförändringar eller om människans invandring spelade en betydande roll vet jag inte. Men jag skulle gissa att vi hade ett finger med i spelet. Det positiva vi förde med oss var att vi tog över de utdöda megaherbivorernas roll genom vår boskaps-skötsel och vårt jordbruk.
Fram till förra århundrade har vi nästan uteslutande varit bönder och låtit våra betesdjur bevara de gamla ekosystemen. Sen vi under 1900-talet industrialiserat vårt jordbruk alltmer har arealerna betesmark minskat kraftigt och vuxit igen. Det mesta som är kvar har gödslats sönder för att ge bättre avkastning. En stor del av vårt gamla landskap är borta och många djur och växter är på väg att försvinna till följd av det.
Man kan tycka att det är en typ av konstgjord andning vi sysslar med idag när vi försöker bevara ett landskap som vi inte längre är direkt beroende av och som är dömt att försvinna om vi inte arbetar aktivt för att behålla det. Jag anser självklart att vi ska göra allt vi kan för att bevara vår mångfald. Inte bara för att jag tycker att vårt gamla kulturlandskap är bland det vackraste vi har här i Sverige utan också för att vi har ett ansvar. Det kan dessutom ge oväntade negativa konsekvenser för oss själva om vi passivt ser på när det tynar bort.
Dessa stora växtätare dog ut kring den senaste istiden. Om det var enbart på grund av klimatförändringar eller om människans invandring spelade en betydande roll vet jag inte. Men jag skulle gissa att vi hade ett finger med i spelet. Det positiva vi förde med oss var att vi tog över de utdöda megaherbivorernas roll genom vår boskaps-skötsel och vårt jordbruk.
Fram till förra århundrade har vi nästan uteslutande varit bönder och låtit våra betesdjur bevara de gamla ekosystemen. Sen vi under 1900-talet industrialiserat vårt jordbruk alltmer har arealerna betesmark minskat kraftigt och vuxit igen. Det mesta som är kvar har gödslats sönder för att ge bättre avkastning. En stor del av vårt gamla landskap är borta och många djur och växter är på väg att försvinna till följd av det.
Man kan tycka att det är en typ av konstgjord andning vi sysslar med idag när vi försöker bevara ett landskap som vi inte längre är direkt beroende av och som är dömt att försvinna om vi inte arbetar aktivt för att behålla det. Jag anser självklart att vi ska göra allt vi kan för att bevara vår mångfald. Inte bara för att jag tycker att vårt gamla kulturlandskap är bland det vackraste vi har här i Sverige utan också för att vi har ett ansvar. Det kan dessutom ge oväntade negativa konsekvenser för oss själva om vi passivt ser på när det tynar bort.
Även andra (som den här sällskapliga krabaten) är beroende av våra ängar.
