Uti vår hage

Borsttistel, Cirsium helenioides, (eller Brudborste som den också kallas) är en trevlig växt som inte alls är vass och taggig som tistlar brukar vara.

Blomman är rödviolett och mycket större än hos alla andra tistlar jag har sett. De mjuka bladen är avlånga och breda med en silvergrå undersida. Stjälken kan bli över en meter hög.

Borsttisteln är vanlig på fuktig och näringsrik mark. Man hittar den på ängar, i skogsbryn, i sumpskogar och vägrenar. Den ska tydligen vara vanligare i norra Sverige än längre söderut.

Citronfjärilen, Gonepteryx rhamni, känner de flesta igen. Helt ljusgul borsett från en liten orange fläck på varje vinge. Man kan se Citronfjärilen hela sommaren eftersom den övervintrar som färdig insekt och vaknar på våren.

Lite intressant är att man aldrig kan ta en bild på dem med vingarna utfällda. Jag tror jag har hört en förklaring till varför de fäller upp vingarna när de sätter sig på något men jag har glömt bort orsaken.

Larven är grön med en vit rand på sidan. En nyhet för mig är att larven tydligen uteslutet verkar livnära sig på busken Brakved. Jag har ansett Brakved vara ett "ogräs" eftersom sly poppar upp överallt på tomten. Nu när jag vet att fjärilarna drar nytta av det får jag nog välja ut några buskar som ska få stå kvar.

Rödklint, Centaurea jacea, är en vacker växt som jag förknippar med spelande syrsor och varma dagar på sensommaren. Nu är det ju inte alltid varmt och bra väder i augusti (den här sommaren  t.ex.) men känslan kommer nog från gamla semester-minnen gissar jag.

Rödklint är vanlig på de flesta typer av öppen mark och klarar även torra och magra jordar. Man hittar den på platser som ängar, banvallar, skogsbryn och vägkanter.

Färgen på blomman är inte röd som namnet antyder utan färgen går mer åt violetta hållet på färgskalan.

Rödklint är högvuxen och har stor spridningsförmåga. Vill man ha den på sin tomt men ändå behålla en blandad växtlighet måste man gå ganska hårt fram med lien.

En positiv sak med Rödklint är att den drar till sig många trevliga insekter som fjärilar, blomflugor, skalbaggar, humlor och bin. När klinten blommar blir det ett väldigt surrande i trädgården. Precis som det ska vara på sommaren!

Påfågelöga, Inachis io, är nog den dagfjäril som är mest utmärkande och lättast att känna igen. De är däremot svåra att fotografera har jag märkt. Jag hade ett himla problem att få dem att sitta still och de verkar ha en större tendens att fly än andra fjärilar.

Påfågelöga lägger sina ägg på brännässlor vilket är lite dumt. Jag vill gärna ha fjärilarna i trädgården men jag jobbar samtidigt hårt med att utrota brännässlorna. Jag får kanske komma på en kompromiss. Larven som kläcks är taggig och svart med vita prickar.

Påfågelögats teckning på vingarna (ögonen) anses ha en avskräckande effekt på fåglar. Vingarnas undersida är i stället svarta vilket ger ett bra kamoflage när de övervintrar och fäller upp sina vingar.

Blåklockan är i öganfallande och lätt att känna igen. Det är den första vilda blomman jag har minnen av som barn. Den lilla blåklockan, Campanula rotundifolia, är späd och blir oftast bara ett par decimeter hög. Den är vanlig i hela landet och man hittar den ofta på torra gräsmarker.

Blåklockan är flerårig och bygger upp ett förgrenat, underjordiskt rotsystem. När den inte blommar kan man ändå se de små hjärtformade och lätt tandade rosettbladen som inte alls påminner om bladen på blomställningen. Namnet rotundifolia betyder rundbladig och syftar just på de runda (hjärtformade) basala bladen.

Blåklockan vandrar ofta in självmant om man öppnar upp marken och håller nere gräset. Vill man snabba på det hela kan man köpa frön. Blåklocka ingår även i olika typer av fröbladningar.

Gulvial, Lathyrus pratensis, är en vanlig flerårig ärtväxt som växer på de flesta typer av öppen mark. Den är klängande och har oftast en lång (upp till en meter) och skör stjälk. Blommans färg är gul och den kan därför påminna om Käringtand. Den senare är däremot inte en klängväxt utan växer snarare i tuvor.

Gulvial kan vara fin när den växer sparsamt och glest. Får den ta överhand blir det en trasslig härva som mest ser skräpig ut. Gulvial räknas nog många gånger som ett ogräs som kommer till trädgården vare sig man vill eller inte. Jag placerar den ändå i kategorin "Mina ängsväxter" eftersom det är på ängar och gräsmarker man oftast hittar den.