Uti vår hage

I min familj kallas den växt jag har fått lära mig heta Smörboll för Daldocka i stället. Jag tycker Daldocka är ett vackrare namn och det ska visst vara ett dialektalt namn från Närke. Mina föräldrar har anknytning just till Närke.

Jag har trott att "dal" i namnet syftat på växtplatsen men det verkar som att det i stället är utseendet och det fornnordiska ordet "dol" som namnet kommer från. Dol har betydelsen överdådig...

Den andra av mina två orkidéer är Jungfru Marie nycklar, Dactylorhiza maculata. Liksom Nattviolen är den relativt vanligt förekommande men är ändå fridlyst. Den växer på frisk till fuktig mark i skogar, kärr och hagar.

Vanligtvis är blommorna blekt violetta. Bladen har mörka fläckar på ovansidan och namnet maculata kommer från det latinska ordet för fläckig. Det svenska namnet ska den visst ha fått av att rotknölen ansetts se ut som Jungfru Marias händer knutna i bön.

Den kan förväxlas med den ovanligare arten Skogsnycklar som också har fläckiga blad och violetta blommor. Man skiljer dem åt genom att den nedre delen av Skogsnycklarnas blommor är delade i tre tydliga flikar. Hos Jungfru Marie är inte de tre flikarna lika tydliga.

Gråfibblan, Pilosella officinarum, är vanligt förekommande på soliga och torra platser. Den är inte typisk för ängsmarker men jag placerar den ändå inom den kategorin här eftersom jag tycker den är ett trevligt tillskott på min äng.

Gråfibblan är lågvuxen och breder ut sig med långa ovanjordiska utlöpare. Den är lätt att känna igen genom att vända på bladen som är silvergrå på undersidan. Färgen på själva blomman är min definition på kycklinggul.

Schersmin, Philadelphus, är ett stort släkte med omkring 60 arter som växter vilt i Asien, Nordamerika och östra Europa. I Sverige är det en vanlig prydnadsbuske i våra trädgårdar.

Schersminen är känd för sin ljuvliga doft men styrkan och doften varierar mellan olika arter. T.ex. har Doftschersminen väldigt starkt doft medan Smultronschersminen en svagare men behagligare doft.

I våras köpte jag två olika sorters Schersmin. En lågväxande Smultronschersmin, Philadelphus lemonei 'Mont Blanc' och en mer högväxande och rikligt blommande sort vid namn Philadelphus ORION. Plantorna har tagit sig fint och det ska bli spännande att se resultatet om några år.

Schersminen kallas ofta felaktigt för Jasmin eftersom namnen liknar varandra. Jasmin är buske som växter på sydliga breddgrader och varken liknar schersminen till utseendet eller verkar vara speciellt lämplig för vårt nordliga klimat.

Philadelphus ORION en regnig dag.

Sommarfibblan, Leontodon hispidus, hittar man på frisk och näringsrik mark. Den är ganska vanlig och en typisk växt för slåtterängar men den växer naturligtvis på andra ställen också (vägkanter och betesmarker).

Bladen är tandade och påminner lite om maskrosens men  de är håriga och mer långsmala. Stjälken är ogrenad och längst upp sitter en klargul blomma. Från bladrosetten vid marken skickas ofta en klunga av blomställningar upp och ger ett vackert färginslag på en äng.

Vilda fibblor verkar vara svåra att hitta frön till ute i handeln så vill man ha dem på sin tomt får man nog gå ut och leta i naturen i stället.

Teveronikan, Veronica chamaedrys, är vanlig på ängar, i skogsbryn och vägkanter. Som namnet antyder användes bladen förr till örtte. Växten har också använts i medicinskt syfte, främst för att bota olika ögonsjukdomar. Av denna anledning kallas Teveronikan även för Mormors glasögon.

Vi har fått ett nytt husdjur ute vid stugan. Varje eftermiddag vid samma tid kommer han/hon fram och umgås med oss långt in på kvällen. Till att börja med kallade jag vår hare för Skurken men nu börjar man bli riktigt fäst vid den. För tillfället kallar vi den för det något fantasilösa namnet Skutt. Det är nog dags att döpa den till ett mer personligt namn snart.

Oftast sitter den och äter på vår gräsmatta alldeles intill oss. Så länge man håller en meters avstånd sitter den lugnt kvar och äter men klappa den får man inte än. Jag sträckte fram handen förra helgen för att testa men när jag var en decimeter i från blev jag tydligen lite för närgången.

Som tur är så är "Skutt" väluppfostrad och låter bli alla rabatter (eller också har han inte fått smak för våra planterade växter än). Min äng har också fått vara i fred men jag tog honom på bar gärningen med en Stor Blåklocka munnen nyligen! Det är ett trevligt sällskap så lite växter här och där som försvinner får man nog blunda för.

Det här är en av mina rariter och en av två orkidéer som växer på min äng. Den är i och för sig relativt vanlig men det är något speciellt med orkidéer och vad jag vet så är alla fridlysta. Nattviolerna, Platanthera bifolia, växer sparsamt på tomten kring sommarstugan men jag hoppas på att de blir fler med tiden. Det lustiga är att de försvinner och dyker upp på nya ställen varje år men verkar inte direkt öka i antal.

Nattviolen är väldoftande och doften blir starkare på kvällen och natten. Jag gissar att det är därifrån det svenska namnet kommer. Det finns en snarlik och ovanligare art som heter Grönvit nattviol. Jag är själv osäker på hur man skiljer dem åt.

Det verkar hopplöst att odla vilda orkidéer på egen hand eftersom jag inte har sett frön till någon art ute i handeln. Om någon har sett frön till salu någonstans är jag tacksam för tips om var. Vill man ha vilda orkidéer på sin tomt får man  nog göra miljön så gynnsam som möjligt och hoppas på att de vandrar in självmant. Växer inga i närheten så blir det svårt.

Käringtand, Lotus corniculatus, är en ärtväxt de flesta känner till men förväxlas nog i bland med Gul vial. Eller snarare är det nog så att Gul vial förväxlas med Käringtand som är ett mer välkänt namn. Det är egentligen lätt att skilja dem åt eftersom Käringtand inte har några klängen. Bladen har två parblad och ute i spetsen sitter ett vanligt blad, s.k. uddblad, i stället för ett klänge.

Käringtand är mycket vanlig och hittas på ängs- och hedmarker på både fuktig och torr mark över hela landet. Ofta växer den i tuvor. Käringtand verkar trivas på nästan alla marker och frön finns att köpa för den som vill odla själv.

...är betydelsen av det latinska namnet på Jungfrulin, Polygara vulgaris. "Poly" betyder många och "gara" betyder mjölk. Enligt folktro trodde man att kor som åt mycket Jungfrulin fick mer och godare mjölk. Därför har den också kallats Mjölkört och Mjölkgräs.

Det nuvarande och mindre skrockfulla namnet associerar helt enkelt till att växten påminner om lin till utseendet. Ytterligare ett smeknamn är Fågelört och kommer i från att varje blomma med lite fantasi ser ut som en fågel.

Det är roligt att forska i historien bakom växters namn men det egentliga syftet med det här inlägget var att visa hur vacker växten är på nära håll.

I släktet Rosenkvitten, Chaenoméles, ingår tre arter med sitt ursprung i från Japan och Kina. Som namnet antyder är de släkt med rosorna och har taggar. Blommorna ser ut som på bilden nedan och frukterna påminner om äpplen i utseendet men ska vara sura och beska i smaken.

Ängsskallran, Rhinanthus minor, är en 1-årig ört som tillhör Lejongapsväxterna. Den är halvparasit och suger näring från grannväxternas rötter. Ängsskallran är vanlig på gräsmarker, ängar och i vägkanter men är sårbar eftersom den varje år måste förlita sig på att dess frön får en chans att gro.

Skallrorna har ett säreget utseende men är ett variabelt släkte som delas in i två arter: Ängsskallra och Höskallra. Dessa har i sin tur flera undergrupper. De svenska namnen kommer från att fröställningarna torkar och låter som skallror om man skakar dem.

Man kan köpa frön till Ängsskallran (men inte Höskallran vad jag vet) och de har en enorm förmåga att gro om de får fritt spelrum. Jag spred ut frön direkt på marken och året därpå tog de nästan överhand på min äng. Men eftersom de är 1-åringa är det lätt att hålla beståndet i lagom proportioner.

Löjtnantshjärtan, Lamprocapnos spectabilis, tillhör familjen Jordröksväxter och här- stammar från Östra Asien och Nordamerika. I Sverige odlar man den som trädgårdsväxt. Löjtnantshjärtan trivs i skugga och bör inte planteras i alltför soligt läge. Namnet kommer från de hjärtformade blommorna som finns i både vitt och rosa.

Jag gav mig i år på att köpa frön till både den vita och rosa sorten. Endast den vita tog sig men jag fick bara två små plantor. Jag planterade ut dem vid midsommar så nu är det bara att hålla tummarna att de klarar den här långvariga  torkan och värmeböljan.

Det verkar inte vara helt lätt att odla Löjtnantshjärta på egen hand. Det är dessutom billigt att köpa en färdig planta i butik. Ska man odla den gör man det väl i så fall främst för nöjet.

Det här året har jag koncentrerat mig mer på att fixa i själva trädgården än mitt projekt med att skapa en vacker vildväxande tomt runt omkring. Därför har jag testat att odla både lite prydnadsbuskar och andra perenner. Det har varit en ny erfarenhet och resultatet har varit blandat.

Det jag har lärt mig är att prydnadsbuskar kan vara ganska svåra att få att gro. Av de förvedade "buskarna" har jag haft bäst resultat med klängväxterna. Alla tre som jag har odlat (Japansk klätterros, Blåregn, Trumpetranka) har nästan gett fler exemplar än jag har plats för. Klätterrosen hade sämst grobarhet men å andra sidan får man väldigt mycket frön i en påse.

Däremot verkar de vara känsliga mot stark sol (eller kanske är främst de stora temperaturväxlingarna på våren) när man planterar ut dem. De första plantornas blad såg snabbt skadade ut. Blåregn såg brännskadad ut och Trumpetrankans blad var röda och förkrympta. De jag planterade efter det skyddade jag mot solen och de ser mycket friskare ut.

Av övriga förvedade buskar har jag endast lyckats få två av sex att gro... och inte med speciellt imponerande resultat. De jag har sått är: Scharlakanshagtorn, Silverbuske, Hängsyren, Magnolia, Vinterkryddbuske och Paradisbuske. De två som har tagit sig är Vinterkryddbuske och Hängsyren. Vinterkryddbusken växte riktigt bra när den väl tog sig men det blev bara två plantor. Även av Hängsyrenen har jag fått två plantor (trots massvis av frön) men de växer extremt långsamt och ser fortfarande förkrympta ut.

Som slutsats så tvekar jag på om jag tänker så speciellt många prydnadsbuskar i fortsättningen. Oftast vill man bara ha ett eller ett par exemplar på sin tomt och då kan man nästan lika gärna köpa en ordentlig planta för en överkomlig kostnad istället. Kan man få en Magnolia att ta sig kan man i och för sig spara flera hundralappar. Nu tappade jag tålamodet med Magnolian och köpte tre olika sorter på ett växtvaruhus istället.