Uti vår hage

Bockrot, Pimpinella saxifraga, tillhör gruppen flockblommiga örter. Den är vanlig på torra ängsbackar, betesmarker och i vägkanter.

Roten är lång och går djupt ner i marken. Den har en brännande smak och användes för som slemlösande och magstärkande medicin. Fröna och bladen kan användas som krydda.

Vill man odla den finns frön att tillgå i handeln.

Tistelfjärilen, Cynthia cardui, är en invandrande art i vårt land. Under våren flyger den norrut från medelhavsområdet. En del kommer så långt som till oss i skandinavien men de klarar inte av att övervintra på våra breddgrader. Tistelfjärilen påträffas på alla kontinenter förutom i Sydamerika.

Den lägger sina ägg på tistlar och nässlor. Larven spinner in sig och lever mellan värdväxtens blad. Fjärilen är färdigutvecklad och flyger på sensommaren.

Slåtterfibblan, Hypochoeris maculata, är lätt att känna igen eftersom bladrosetten nere vid marken knappast går att förväxla med någon annan växt. De stora och ofta fläckiga bladen är tryckta mot marken. Bladnerven är grov och rödaktig. Blomman är gul och större än hos de flesta andra fibblor.

Slåtterfibblan är relativt vanlig på torra och öppna marker som ängar, hagar och glesa skogar. Den anses vara en bra indikatorart för marker med högt naturvärde.

Borsttistel, Cirsium helenioides, (eller Brudborste som den också kallas) är en trevlig växt som inte alls är vass och taggig som tistlar brukar vara.

Blomman är rödviolett och mycket större än hos alla andra tistlar jag har sett. De mjuka bladen är avlånga och breda med en silvergrå undersida. Stjälken kan bli över en meter hög.

Borsttisteln är vanlig på fuktig och näringsrik mark. Man hittar den på ängar, i skogsbryn, i sumpskogar och vägrenar. Den ska tydligen vara vanligare i norra Sverige än längre söderut.

Citronfjärilen, Gonepteryx rhamni, känner de flesta igen. Helt ljusgul borsett från en liten orange fläck på varje vinge. Man kan se Citronfjärilen hela sommaren eftersom den övervintrar som färdig insekt och vaknar på våren.

Lite intressant är att man aldrig kan ta en bild på dem med vingarna utfällda. Jag tror jag har hört en förklaring till varför de fäller upp vingarna när de sätter sig på något men jag har glömt bort orsaken.

Larven är grön med en vit rand på sidan. En nyhet för mig är att larven tydligen uteslutet verkar livnära sig på busken Brakved. Jag har ansett Brakved vara ett "ogräs" eftersom sly poppar upp överallt på tomten. Nu när jag vet att fjärilarna drar nytta av det får jag nog välja ut några buskar som ska få stå kvar.

Rödklint, Centaurea jacea, är en vacker växt som jag förknippar med spelande syrsor och varma dagar på sensommaren. Nu är det ju inte alltid varmt och bra väder i augusti (den här sommaren  t.ex.) men känslan kommer nog från gamla semester-minnen gissar jag.

Rödklint är vanlig på de flesta typer av öppen mark och klarar även torra och magra jordar. Man hittar den på platser som ängar, banvallar, skogsbryn och vägkanter.

Färgen på blomman är inte röd som namnet antyder utan färgen går mer åt violetta hållet på färgskalan.

Rödklint är högvuxen och har stor spridningsförmåga. Vill man ha den på sin tomt men ändå behålla en blandad växtlighet måste man gå ganska hårt fram med lien.

En positiv sak med Rödklint är att den drar till sig många trevliga insekter som fjärilar, blomflugor, skalbaggar, humlor och bin. När klinten blommar blir det ett väldigt surrande i trädgården. Precis som det ska vara på sommaren!

Påfågelöga, Inachis io, är nog den dagfjäril som är mest utmärkande och lättast att känna igen. De är däremot svåra att fotografera har jag märkt. Jag hade ett himla problem att få dem att sitta still och de verkar ha en större tendens att fly än andra fjärilar.

Påfågelöga lägger sina ägg på brännässlor vilket är lite dumt. Jag vill gärna ha fjärilarna i trädgården men jag jobbar samtidigt hårt med att utrota brännässlorna. Jag får kanske komma på en kompromiss. Larven som kläcks är taggig och svart med vita prickar.

Påfågelögats teckning på vingarna (ögonen) anses ha en avskräckande effekt på fåglar. Vingarnas undersida är i stället svarta vilket ger ett bra kamoflage när de övervintrar och fäller upp sina vingar.

Blåklockan är i öganfallande och lätt att känna igen. Det är den första vilda blomman jag har minnen av som barn. Den lilla blåklockan, Campanula rotundifolia, är späd och blir oftast bara ett par decimeter hög. Den är vanlig i hela landet och man hittar den ofta på torra gräsmarker.

Blåklockan är flerårig och bygger upp ett förgrenat, underjordiskt rotsystem. När den inte blommar kan man ändå se de små hjärtformade och lätt tandade rosettbladen som inte alls påminner om bladen på blomställningen. Namnet rotundifolia betyder rundbladig och syftar just på de runda (hjärtformade) basala bladen.

Blåklockan vandrar ofta in självmant om man öppnar upp marken och håller nere gräset. Vill man snabba på det hela kan man köpa frön. Blåklocka ingår även i olika typer av fröbladningar.

Gulvial, Lathyrus pratensis, är en vanlig flerårig ärtväxt som växer på de flesta typer av öppen mark. Den är klängande och har oftast en lång (upp till en meter) och skör stjälk. Blommans färg är gul och den kan därför påminna om Käringtand. Den senare är däremot inte en klängväxt utan växer snarare i tuvor.

Gulvial kan vara fin när den växer sparsamt och glest. Får den ta överhand blir det en trasslig härva som mest ser skräpig ut. Gulvial räknas nog många gånger som ett ogräs som kommer till trädgården vare sig man vill eller inte. Jag placerar den ändå i kategorin "Mina ängsväxter" eftersom det är på ängar och gräsmarker man oftast hittar den.

I min familj kallas den växt jag har fått lära mig heta Smörboll för Daldocka i stället. Jag tycker Daldocka är ett vackrare namn och det ska visst vara ett dialektalt namn från Närke. Mina föräldrar har anknytning just till Närke.

Jag har trott att "dal" i namnet syftat på växtplatsen men det verkar som att det i stället är utseendet och det fornnordiska ordet "dol" som namnet kommer från. Dol har betydelsen överdådig...

Den andra av mina två orkidéer är Jungfru Marie nycklar, Dactylorhiza maculata. Liksom Nattviolen är den relativt vanligt förekommande men är ändå fridlyst. Den växer på frisk till fuktig mark i skogar, kärr och hagar.

Vanligtvis är blommorna blekt violetta. Bladen har mörka fläckar på ovansidan och namnet maculata kommer från det latinska ordet för fläckig. Det svenska namnet ska den visst ha fått av att rotknölen ansetts se ut som Jungfru Marias händer knutna i bön.

Den kan förväxlas med den ovanligare arten Skogsnycklar som också har fläckiga blad och violetta blommor. Man skiljer dem åt genom att den nedre delen av Skogsnycklarnas blommor är delade i tre tydliga flikar. Hos Jungfru Marie är inte de tre flikarna lika tydliga.

Gråfibblan, Pilosella officinarum, är vanligt förekommande på soliga och torra platser. Den är inte typisk för ängsmarker men jag placerar den ändå inom den kategorin här eftersom jag tycker den är ett trevligt tillskott på min äng.

Gråfibblan är lågvuxen och breder ut sig med långa ovanjordiska utlöpare. Den är lätt att känna igen genom att vända på bladen som är silvergrå på undersidan. Färgen på själva blomman är min definition på kycklinggul.

Schersmin, Philadelphus, är ett stort släkte med omkring 60 arter som växter vilt i Asien, Nordamerika och östra Europa. I Sverige är det en vanlig prydnadsbuske i våra trädgårdar.

Schersminen är känd för sin ljuvliga doft men styrkan och doften varierar mellan olika arter. T.ex. har Doftschersminen väldigt starkt doft medan Smultronschersminen en svagare men behagligare doft.

I våras köpte jag två olika sorters Schersmin. En lågväxande Smultronschersmin, Philadelphus lemonei 'Mont Blanc' och en mer högväxande och rikligt blommande sort vid namn Philadelphus ORION. Plantorna har tagit sig fint och det ska bli spännande att se resultatet om några år.

Schersminen kallas ofta felaktigt för Jasmin eftersom namnen liknar varandra. Jasmin är buske som växter på sydliga breddgrader och varken liknar schersminen till utseendet eller verkar vara speciellt lämplig för vårt nordliga klimat.

Philadelphus ORION en regnig dag.