Uti vår hage

Den här lurviga och mysiga baggen är en regelbunden gäst ute vid sommarstugan. Den har det passande namnet Humlebagge, Trichius fasciatus, och både påminner om en humla till utseendet och faktiskt låter som en humla när den flyger.

Trots sina likheter med humlan är de inte alls nära släktingar. I stället tillhör Humlebaggen gruppen bladhorningar och är därför släkt med bl.a. Snytbaggen. Till skillnad från Snytbaggen, som är ett avskytt skadedjur, gillar den pollen och är inte alls intresserad av att äta granplanteringar. Speciellt förtjust verkar vår Humlebagge vara i pollen från Prästkragarna eftersom det är där man oftast hittar honom.

Efter Gökärt kanske det är passande att nämna en annan "gök". Gökblomster, Lychnis flos-cuculi, är en högvuxen och rätt så vanlig nejlikväxt. Man kan nästan gissa att den är nära släkt med Tjärblomster. Medan Tjärblomster oftast växer på väldigt torra platser hittar man istället Gökblomster på fuktiga marker.

Jag surfade runt för att försöka ta reda på vilken koppling även denna blomma kan tänkas ha till göken. Den enda förklaringen jag hittade var aningen långsökt men kanske sann. Gökblomster besöks av en växtsugande insekt som bakar in sina larver i ett skum som liknar spott. Förr trodde man att det var göken som orsakade detta och att det var "gökspott". Även det latinska namnet cuculi relaterar till göken.

Jag har inte medvetet fört in Gökblomster på min äng utan växten har indirekt förts in med andra växter. Jag har tyckt att Gökblomster ser lite skräpig ut och den har inte heller något större naturvårdsvärde. Men när de ändå sitter där får de självklart vara kvar eftersom det ger ett extra färgtillskott och ökar på diversiteten. Vill man odla Gökblomster själv kan man köpa frön.

Jag har ett lite speciellt förhållande till Gökärt, Lathyrus linifolius, sen jag i årskurs 1 fick den ärofulla uppgiften att vara utklädd till en sådan på skolavslutningen. På den tiden trodde jag att alla blå och lila ärtväxter var Gökärt.

Lätta kännetecken för att inte förväxla den med andra arter är de tydliga "vingarna" som går längs hela själken och avsaknaden av klängen. Bladen är parbladiga men har oftast bara ett till två par och inte alls så många småblad som andra liknande ärtväxter.

Gökärt är vanlig i hagar, lundar, bryn och ljusa skogar. Vill man odla själv finns frön i välsorterade butiker.

Jag har nyligen köpt en ny digitalkamera och experimenterade lite med makro-funktionen i helgen. Det är ingen avancerad systemkamera så jag är förvånad över hur bra bilderna ändå blev. Nu har jag rätt många fina närbilder på blommor och jag tänker visa en del av dem här på min blogg. Fler bilder kommer det garanterat bli i sommar eftersom jag fått mersmak. Här kommer den första bilden:

Bilden visar en Tusensköna, Bellis perennis. Den växer vilt i naturen men man ser den oftast i gräsmattor och rabatter. En del anser den vara ett ogräs som besudlar deras gräsmattor men jag tycker den är jättefin oavsett var den växer. I gräsmattan kring en naturnära sommarstuga piffar snarare den lilla blomman upp den sterila miljön.

I ett tidigare inlägg nämnde jag att ett par trastar hade byggt bo i vår Klematis. Även att ungarna hade problem att hålla sig kvar i sitt bo och trillade ur flera gånger. Då tyckte jag det var synd att jag inte tänkte på att ta en bild på ungarna innan jag lyfte tillbaka dem. Det är inte så ofta att man får chansen att komma så nära en liten fågelunge. Men hur gick det egentligen sen?

På midsommarafton fick jag en ny chans då den sista ungen faktiskt satt kvar i busken och förberedde sig på att ta det första steget ut i det riktiga livet (utanför Klematisen). Han hade betydligt mer fjädrar nu och satt på en kvist och såg lite allmänt nonchalant ut medan jag sprang runt med kameran. Det var kul att se att åtminstone en av ungarna hade klarat sig och inte slagit ihjäl sig eller blivit uppäten nere på marken.

Smörboll, Trollius Europaeus, är en pampig växt som är ganska vanlig på näringsrika och friska marker. Den kan bli upp till 70 cm hög och tillhör den sista kategorin ängsväxter som försvinner om marken växer igen. Blommorna är stora och svagt väldoftande.

Smörboll tillhör Ranunkelväxterna och påminner lite om smörblommorna men de går knappast att förväxla, speciellt inte när den står i blom. Annars kan man lätt känna igen den på bladen som är blanka och hårda medan närbesläktade arter har ludna och matta blad.

Smörbollar är väldigt dekorativa och ett måste om man som jag anlägger en egen äng. Man kan köpa frön till den vilda formen av Smörboll ute i handeln men det finns även olika hybrider som kan vara fina i trädgården. Smörboll är fridlyst i vissa län.

Prästkragen, Leucanthemum vulgare, är nog den blomma jag förknippar mest med midsommar av någon anledning. Därför passar det bra att skriva ett par rader om den nu två dagar före vår ljusaste afton.

Prästkragen är relativt vanlig och lätt att känna igen. Det var en av de första blommorna jag lärde mig namnet på när jag var barn. Vill man odla den finns frön att köpa på många håll. Det finns även diverse förädlade varianter att tillgå men jag föredrar självklart den vilda formen. Det är endast den som får växa på min äng!

Att ha mycket sten på sin mark kan vara en plåga. Hur jobbigt är det inte att köra ner spaden i jorden och stöta på ett stort stenblock varje gång? Men gott om sten kan också vara en tillgång.

Även om det är ett tungt arbete att bryta upp stora stenar ur marken så finns det mycket man kan använda dem till. Själv har jag gjort stenpartier med de största blocken där jag sen har planterat diverse fina växter. Mindre stenar har jag använt som kantstenar till rabatter och gjort små "odlingsrösen" i anslutning till min äng. Natursten är ett dekorativt inslag i en trädgård.

Har man gott om sten och är riktigt ambitiös kan man göra en stenmur. Men där går gränsen för vad jag orkar ge mig på. Om man ska göra det riktigt så bör man börja någon meter ner i backen för att få en grund som går djupare än tjälen. Annars är risken att muren rasar så småningom.

Stenkonstruktioner har också ett naturvärde eftersom det ger skydd åt många djur under den kallare delen av året. Av den anledningen får man inte riva stenmurar hur som helst eller flytta stenrösen. Det är i och för sig inte den enda anledningen till att de är skyddade eftersom det även finns ett kulturellt värde i dem.

  Matplatsen. Men... var tog alla fåglar vägen?

Så länge jag kan minnas har det alltid funnits minst en hare som har varit regelbundet återkommande ute vid sommarstugan. Jag har inte hittat någon information om harar faktiskt har någon form av boplats men det verkar som de håller till under grunden på gäststugan. Jag brukar kalla haren för "Skurken" eftersom han av ren skadeglädje alltid verkar gilla att knipsa av knopparna på mina planteringar.

När jag var ute i sommarstugan den här helgen såg jag att vi har fått en ny skurk som gäst. En söt liten harpalt som inte verkade ha det minsta respekt för mänsklig närvaro. Han satt lugnt och åt gräs och groblad när jag bara stod ett par meter bort. Att harar ska vara nattaktiva verkar han inte heller ha förstått. Han höll sig runt huset hela söndagen medan vi stökade i trädgården.

Det kanske är dags att döpa vår nya gäst till något annat. Den riktiga skurken är faktiskt sorken som gräver sönder både gräsmatta och rabatter! En riktigt marodör som helt saknar charm!

Här hade det även varit roligt att infoga bild på två andra unga gäster. I en Klematis har ett par Taltrastar (tror jag) byggt ett bo. I lördags hade en unge trillat ner och satt i rabatten under busken. Jag lyfte upp den orkeslösa lilla stackaren och satte den i boet igen. På söndagen gjorde ett syskon samma utflykt medan vi satt och fikade alldeles intill. Den här gången var det en betydligt mer livlig individ som jag fick lyfta tillbaka.

Nu ligger en säck planteringsjord under busken så de har en krockkudde nästa gång. Risken är att de slår ihjäl sig på stenarna annars. Synd att jag inte tänkte på att ta en bild på de rosa och bara till hälften fjäderbeklädda ungarna. Jag var helt koncentrerad på mitt "rescue mission" just då.

Slåtter är en gammaldags metod att bruka marken för vinterfoderproduktion. Man slog vegetationen med lie för att sen ta tillvara växtmaterialet i form av hö. Alltså ungefär som idag fast utan maskiner. En skillnad är att man förr i tiden utnyttjade ganska magra och svårtillgängliga markbitar för detta syfte medan man idag använder gödslad mark för en högre produktion. I en gammaldags slåtteräng gynnades örterna och andelen gräs var relativt låg. I den moderna motsvarigheten växter i stort sett bara klöver och bredbladiga gräs.

För att bevara den växtlighet man eftersträvar på en äng måste den slås med lie ett par gånger på säsong. De flesta växter som är anpassade till denna växtplats har en bladrosett nere vid marken och kommer därför ha merparten av sin växtmassa kvar efter slåttern. De är däremot känsliga för att hamna i skuggan av mer högväxta konkurrenter. Konkurrenterna i sin tur mår inte speciellt bra av att slås av med lie eftersom det krävs mycket energi att ersätta all växtmassa de förlorat.

Vanligtvis slog man sin slåtteräng en gång efter midsommar och en gång på hösten. Själv brukar jag slå ängen senare. Det mesta står fortfarande i blom kring midsommar och jag vill ge växterna en chans att fröa av sig. Jag har läst att växterna kan anpassa sig och förskjuta blomningen beroende på när ängen brukar slås. En sådan anpassning är på lång sikt och jag är ganska otålig. Dessutom är jag försiktig eftersom flera arter finns i ganska få exemplar.

Efter att ha fått en endagskurs i gammaldags ängsbruk insåg jag att det är en hel vetenskap om man går till botten med det. Hur lien ska slipas, bladets vinkel mot gräset, kvaliteten på metallen o.s.v. Är lien slö får man slå flera gånger på samma ställe och är den felvinklad trycker man ner gräset i stället för att slå av det. Själv harvar jag på med en trubbig och felvinklad lie men jag har planer på att köpa en ny. Växtligheten mår också bättre av att slås av med ett skarpt snitt istället för att man sliter av dem med kraft.

Det här är första gången jag skapar en blogg och jag har aldrig pysslat med egen hemsida förut så det har varit lite lurigt att få till en personlig touch på layouten. Jag har fått prova mig fram genom att ändra lite olika värden för att se vad de egentligen gör. Det har varit tidskrävande men jag är ganska nöjd med resultatet.

Det har nog hjäpt att jag programmerade i Pascal en gång på datorns forntid. Inte för att jag begrep mycket av den här koden i början men efterhand började det mesta klarna.

Svinrot, Scorzonera humilis, ser inte så värst märkvärdig ut och blomningen är kort i maj-juni. Under största delen av sommaren ser man bara bladen. Trots det hör Svinrot hemma i fina ängs- och hagmarker och stora bestånd är en indikator på att marken är välskött.

Själv har jag haft lite problem med att få växten etablerad. Någon enstaka blomma kunde man se förra året men mest är det blad. Jag har inte hittat någonstans där man kan köpa frön utan mina exemplar har jag flyttat dit. Svinrot har en tjock rot som går djupt ner i marken (likt maskrosens) och jag funderar på om jag har skadat rotsystemet för mycket. Förra året plockade jag och spred ut egna frön som jag tog från ett stort bestånd i närheten av där jag bor. I år kommer det upp en hel del små blad men jag får avvakta och se vad som händer.