Uti vår hage

Bockrot, Pimpinella saxifraga, tillhör gruppen flockblommiga örter. Den är vanlig på torra ängsbackar, betesmarker och i vägkanter.

Roten är lång och går djupt ner i marken. Den har en brännande smak och användes för som slemlösande och magstärkande medicin. Fröna och bladen kan användas som krydda.

Vill man odla den finns frön att tillgå i handeln.

Slåtterfibblan, Hypochoeris maculata, är lätt att känna igen eftersom bladrosetten nere vid marken knappast går att förväxla med någon annan växt. De stora och ofta fläckiga bladen är tryckta mot marken. Bladnerven är grov och rödaktig. Blomman är gul och större än hos de flesta andra fibblor.

Slåtterfibblan är relativt vanlig på torra och öppna marker som ängar, hagar och glesa skogar. Den anses vara en bra indikatorart för marker med högt naturvärde.

Borsttistel, Cirsium helenioides, (eller Brudborste som den också kallas) är en trevlig växt som inte alls är vass och taggig som tistlar brukar vara.

Blomman är rödviolett och mycket större än hos alla andra tistlar jag har sett. De mjuka bladen är avlånga och breda med en silvergrå undersida. Stjälken kan bli över en meter hög.

Borsttisteln är vanlig på fuktig och näringsrik mark. Man hittar den på ängar, i skogsbryn, i sumpskogar och vägrenar. Den ska tydligen vara vanligare i norra Sverige än längre söderut.

Rödklint, Centaurea jacea, är en vacker växt som jag förknippar med spelande syrsor och varma dagar på sensommaren. Nu är det ju inte alltid varmt och bra väder i augusti (den här sommaren  t.ex.) men känslan kommer nog från gamla semester-minnen gissar jag.

Rödklint är vanlig på de flesta typer av öppen mark och klarar även torra och magra jordar. Man hittar den på platser som ängar, banvallar, skogsbryn och vägkanter.

Färgen på blomman är inte röd som namnet antyder utan färgen går mer åt violetta hållet på färgskalan.

Rödklint är högvuxen och har stor spridningsförmåga. Vill man ha den på sin tomt men ändå behålla en blandad växtlighet måste man gå ganska hårt fram med lien.

En positiv sak med Rödklint är att den drar till sig många trevliga insekter som fjärilar, blomflugor, skalbaggar, humlor och bin. När klinten blommar blir det ett väldigt surrande i trädgården. Precis som det ska vara på sommaren!

Blåklockan är i öganfallande och lätt att känna igen. Det är den första vilda blomman jag har minnen av som barn. Den lilla blåklockan, Campanula rotundifolia, är späd och blir oftast bara ett par decimeter hög. Den är vanlig i hela landet och man hittar den ofta på torra gräsmarker.

Blåklockan är flerårig och bygger upp ett förgrenat, underjordiskt rotsystem. När den inte blommar kan man ändå se de små hjärtformade och lätt tandade rosettbladen som inte alls påminner om bladen på blomställningen. Namnet rotundifolia betyder rundbladig och syftar just på de runda (hjärtformade) basala bladen.

Blåklockan vandrar ofta in självmant om man öppnar upp marken och håller nere gräset. Vill man snabba på det hela kan man köpa frön. Blåklocka ingår även i olika typer av fröbladningar.

Gulvial, Lathyrus pratensis, är en vanlig flerårig ärtväxt som växer på de flesta typer av öppen mark. Den är klängande och har oftast en lång (upp till en meter) och skör stjälk. Blommans färg är gul och den kan därför påminna om Käringtand. Den senare är däremot inte en klängväxt utan växer snarare i tuvor.

Gulvial kan vara fin när den växer sparsamt och glest. Får den ta överhand blir det en trasslig härva som mest ser skräpig ut. Gulvial räknas nog många gånger som ett ogräs som kommer till trädgården vare sig man vill eller inte. Jag placerar den ändå i kategorin "Mina ängsväxter" eftersom det är på ängar och gräsmarker man oftast hittar den.

Den andra av mina två orkidéer är Jungfru Marie nycklar, Dactylorhiza maculata. Liksom Nattviolen är den relativt vanligt förekommande men är ändå fridlyst. Den växer på frisk till fuktig mark i skogar, kärr och hagar.

Vanligtvis är blommorna blekt violetta. Bladen har mörka fläckar på ovansidan och namnet maculata kommer från det latinska ordet för fläckig. Det svenska namnet ska den visst ha fått av att rotknölen ansetts se ut som Jungfru Marias händer knutna i bön.

Den kan förväxlas med den ovanligare arten Skogsnycklar som också har fläckiga blad och violetta blommor. Man skiljer dem åt genom att den nedre delen av Skogsnycklarnas blommor är delade i tre tydliga flikar. Hos Jungfru Marie är inte de tre flikarna lika tydliga.

Gråfibblan, Pilosella officinarum, är vanligt förekommande på soliga och torra platser. Den är inte typisk för ängsmarker men jag placerar den ändå inom den kategorin här eftersom jag tycker den är ett trevligt tillskott på min äng.

Gråfibblan är lågvuxen och breder ut sig med långa ovanjordiska utlöpare. Den är lätt att känna igen genom att vända på bladen som är silvergrå på undersidan. Färgen på själva blomman är min definition på kycklinggul.

Sommarfibblan, Leontodon hispidus, hittar man på frisk och näringsrik mark. Den är ganska vanlig och en typisk växt för slåtterängar men den växer naturligtvis på andra ställen också (vägkanter och betesmarker).

Bladen är tandade och påminner lite om maskrosens men  de är håriga och mer långsmala. Stjälken är ogrenad och längst upp sitter en klargul blomma. Från bladrosetten vid marken skickas ofta en klunga av blomställningar upp och ger ett vackert färginslag på en äng.

Vilda fibblor verkar vara svåra att hitta frön till ute i handeln så vill man ha dem på sin tomt får man nog gå ut och leta i naturen i stället.

Teveronikan, Veronica chamaedrys, är vanlig på ängar, i skogsbryn och vägkanter. Som namnet antyder användes bladen förr till örtte. Växten har också använts i medicinskt syfte, främst för att bota olika ögonsjukdomar. Av denna anledning kallas Teveronikan även för Mormors glasögon.

Det här är en av mina rariter och en av två orkidéer som växer på min äng. Den är i och för sig relativt vanlig men det är något speciellt med orkidéer och vad jag vet så är alla fridlysta. Nattviolerna, Platanthera bifolia, växer sparsamt på tomten kring sommarstugan men jag hoppas på att de blir fler med tiden. Det lustiga är att de försvinner och dyker upp på nya ställen varje år men verkar inte direkt öka i antal.

Nattviolen är väldoftande och doften blir starkare på kvällen och natten. Jag gissar att det är därifrån det svenska namnet kommer. Det finns en snarlik och ovanligare art som heter Grönvit nattviol. Jag är själv osäker på hur man skiljer dem åt.

Det verkar hopplöst att odla vilda orkidéer på egen hand eftersom jag inte har sett frön till någon art ute i handeln. Om någon har sett frön till salu någonstans är jag tacksam för tips om var. Vill man ha vilda orkidéer på sin tomt får man  nog göra miljön så gynnsam som möjligt och hoppas på att de vandrar in självmant. Växer inga i närheten så blir det svårt.

Käringtand, Lotus corniculatus, är en ärtväxt de flesta känner till men förväxlas nog i bland med Gul vial. Eller snarare är det nog så att Gul vial förväxlas med Käringtand som är ett mer välkänt namn. Det är egentligen lätt att skilja dem åt eftersom Käringtand inte har några klängen. Bladen har två parblad och ute i spetsen sitter ett vanligt blad, s.k. uddblad, i stället för ett klänge.

Käringtand är mycket vanlig och hittas på ängs- och hedmarker på både fuktig och torr mark över hela landet. Ofta växer den i tuvor. Käringtand verkar trivas på nästan alla marker och frön finns att köpa för den som vill odla själv.

Ängsskallran, Rhinanthus minor, är en 1-årig ört som tillhör Lejongapsväxterna. Den är halvparasit och suger näring från grannväxternas rötter. Ängsskallran är vanlig på gräsmarker, ängar och i vägkanter men är sårbar eftersom den varje år måste förlita sig på att dess frön får en chans att gro.

Skallrorna har ett säreget utseende men är ett variabelt släkte som delas in i två arter: Ängsskallra och Höskallra. Dessa har i sin tur flera undergrupper. De svenska namnen kommer från att fröställningarna torkar och låter som skallror om man skakar dem.

Man kan köpa frön till Ängsskallran (men inte Höskallran vad jag vet) och de har en enorm förmåga att gro om de får fritt spelrum. Jag spred ut frön direkt på marken och året därpå tog de nästan överhand på min äng. Men eftersom de är 1-åringa är det lätt att hålla beståndet i lagom proportioner.

Efter Gökärt kanske det är passande att nämna en annan "gök". Gökblomster, Lychnis flos-cuculi, är en högvuxen och rätt så vanlig nejlikväxt. Man kan nästan gissa att den är nära släkt med Tjärblomster. Medan Tjärblomster oftast växer på väldigt torra platser hittar man istället Gökblomster på fuktiga marker.

Jag surfade runt för att försöka ta reda på vilken koppling även denna blomma kan tänkas ha till göken. Den enda förklaringen jag hittade var aningen långsökt men kanske sann. Gökblomster besöks av en växtsugande insekt som bakar in sina larver i ett skum som liknar spott. Förr trodde man att det var göken som orsakade detta och att det var "gökspott". Även det latinska namnet cuculi relaterar till göken.

Jag har inte medvetet fört in Gökblomster på min äng utan växten har indirekt förts in med andra växter. Jag har tyckt att Gökblomster ser lite skräpig ut och den har inte heller något större naturvårdsvärde. Men när de ändå sitter där får de självklart vara kvar eftersom det ger ett extra färgtillskott och ökar på diversiteten. Vill man odla Gökblomster själv kan man köpa frön.

Jag har ett lite speciellt förhållande till Gökärt, Lathyrus linifolius, sen jag i årskurs 1 fick den ärofulla uppgiften att vara utklädd till en sådan på skolavslutningen. På den tiden trodde jag att alla blå och lila ärtväxter var Gökärt.

Lätta kännetecken för att inte förväxla den med andra arter är de tydliga "vingarna" som går längs hela själken och avsaknaden av klängen. Bladen är parbladiga men har oftast bara ett till två par och inte alls så många småblad som andra liknande ärtväxter.

Gökärt är vanlig i hagar, lundar, bryn och ljusa skogar. Vill man odla själv finns frön i välsorterade butiker.

Smörboll, Trollius Europaeus, är en pampig växt som är ganska vanlig på näringsrika och friska marker. Den kan bli upp till 70 cm hög och tillhör den sista kategorin ängsväxter som försvinner om marken växer igen. Blommorna är stora och svagt väldoftande.

Smörboll tillhör Ranunkelväxterna och påminner lite om smörblommorna men de går knappast att förväxla, speciellt inte när den står i blom. Annars kan man lätt känna igen den på bladen som är blanka och hårda medan närbesläktade arter har ludna och matta blad.

Smörbollar är väldigt dekorativa och ett måste om man som jag anlägger en egen äng. Man kan köpa frön till den vilda formen av Smörboll ute i handeln men det finns även olika hybrider som kan vara fina i trädgården. Smörboll är fridlyst i vissa län.

Prästkragen, Leucanthemum vulgare, är nog den blomma jag förknippar mest med midsommar av någon anledning. Därför passar det bra att skriva ett par rader om den nu två dagar före vår ljusaste afton.

Prästkragen är relativt vanlig och lätt att känna igen. Det var en av de första blommorna jag lärde mig namnet på när jag var barn. Vill man odla den finns frön att köpa på många håll. Det finns även diverse förädlade varianter att tillgå men jag föredrar självklart den vilda formen. Det är endast den som får växa på min äng!